måndag 27 april 2015

En mil

I dag känns det som att jag äntligen börjar känna igen mig själv. Gick 10,11 km med en av hundarna! Solen skiner och himlen är klarblå så valet var inte så svårt. Klart man skulle ut på en långis!

Lillan åkte hem i morse och är redan saknad men eventuellt så kommer hon tillbaka redan på onsdag eftermiddag för att sova över. 

Jag talade med E under min promenad! Det låg över mig att hon såg så ledsen ut i helgen att jag kände att jag var tvungen att bara snacka lite allmänt med henne och reka läget. I dag lät det i alla fall som att det var bättre med henne och hon hade varit på samtal hos sin samtalskontakt på psykiatrin. 

På förmiddagen åkte jag till mammas grav och städade upp lite efter vintern som har gått. Det låg gamla ljus och blommor där. Herregud så saknade dem båda är! Det gör fortfarande sjukt ont inombords och inte en dag går utan att jag tänker på mamma och pappa. Jag har ju inte bara förlorat mina föräldrar, jag har ju även förlorat min äldsta tik och snart också stugan. Det klart att det känns!

Stugan tycker nog många att jag borde behålla men det är lätt för dem att säga när de inte har en aning om hur min ekonomi egentligen är. Att jag skulle behöva köpa ut min bror för den summa jag får för huset, att jag skulle behöva betala tre vägavgifter, föreningsavgift, vatten, el, slamtömning en gång per år, underhåll osv osv. Det drar i väg och skulle inte ge mig något kvar att leva på vilket jag inte tycker att det är värt. Man måste nämligen överleva också! 

Lägger in en repris på en vacker bild ifrån stugan!



Long time no see

Den här sommaren har rusat i väg och nu sitter jag här medan hösten gör sig påmind. Har haft en underbar sommar kan jag säga och vistelsen i...