måndag 25 maj 2015

Skrämmande

Jag tänker ofta på hur elaka en del är i sina kommentarer ute på nätet. Läser man en artikel om något - låt oss säga en tjej lade ut en bild på sin mage som efter graviditet var inte alltför vacker med sina ärr och hängflänget. Modigt gjort tycker jag och själv har jag en minst lika ful mage men jag tänker som så att jag har burit två barn i den, jag har gått upp och ned i vikt och jag börjar närma mig femtio bast. Då får man faktiskt se ut lite så där och alla jädrans elaka kommentarer till denna tjej var bara för mycket.

Det är oftast varje dag man läser något elakt och sjukt som folk kommenterar som till exempel Måns Zelmerlöws bild där han ligger på en soffa med en påstod flagga från ett annat land under sina ben. OCH?? För det första så kan ingen vara hundra säker på att det faktiskt var en flagga, för det andra så såg man tydligt att Måns inte hade sina vader direkt på flaggan utan en bit upp i luften och för det tredje så finns det ändå ingen anledning att komma med hotelser och sura meningar gentemot honom. Vad fan är det för värld vi lever i? Har folk inget samvete, inget hjärta och ingen hjärna? En del är verkligen respektlösa och det är rent skrämmande om jag ska vara ärlig. Hade han med flit lagt dit deras lands flagga och med flit hånat deras land så hade saken varit helt eljest men jag tvivlar på att så var fallet. Dessa kommentarer är bara för mycket!

Det är en av anledningarna till att jag tog bort mitt kommentarsfält i min blogg. Eller snarare så lade jag aldrig till något efter att ha fått otrevliga kommentarer som verkligen sårade i ett skede där jag själv mådde väldigt dåligt och var skör i mig själv av all stress, oro och sorg som jag bar på. Dessa kommentarer fick jag i den förra bloggen som jag drev i VK och jag lärde mig av det att aldrig någonsin mer låta folk kränka mig gömda bakom en skärm anonymt ute på internet.

Har talat med E i dag då jag förde över en slant till henne. Hon lät förutom förkylningen pigg och i ett bra mående även denna dag. Jag står som ett frågetecken och undrar....vad hände? Hur kommer det sig att hon mår så mycket bättre nu? Börjar jag tordas hoppas och våga tro på att detta ska hålla i sig? Ska vi äntligen få slippa denna berg och dalbana som vi alla inklusive E själv har levt i under så många år? Ska jag som mamma kunna få börja slappna av lite och återigen börja känna en äkta glädje inombords? Jag hoppas hoppas av hela mitt hjärta verkligen det! Heja E du är min heroe!



När någon inte vill

För några dagar sedan skrevs vår flicka ut igen och peppar peppar jag hoppas att hon kan vara hemma tills hon åker till mig om en vecka. Sed...