onsdag 8 juli 2015

Äldrepsykiatrin

E är inlagd på äldrepsyk nu under sommaren vilket är en betydligt lugnare avdelning och där hon som sagt var har ett eget rum. Vi var förbi henne på förmiddagen med hennes kedjetäcke och en kofta och bemöttes bra nog bättre där än på avdelningen hon var tidigare. Där jobbade en riktig praktskitstövel! Nåja vi var inte där mer än ett par minuter för hon mådde så himla dåligt vilket jag såg direkt på henne. Hennes ansiktsuttryck, hennes mun ja hela kroppen skrek ut att hon hade det fruktansvärt tungt.

Jag blir snart galen på det här! Ska hon inte kunna få en bättre hjälp? Är hon verkligen dömd att mer eller mindre leva med sin ångest och sitt självskadebeteende resten av livet som expertis nu påstår? Vad ska vi ta oss till? Jag håller inte heller på att orka längre som jag har skrivit tidigare. Att ständigt oroa sig och vara ledsen för sitt barn tär oerhört mycket på ens egna krafter och min egen ångest gör sig påmind igen. Efter så många år som ångestfri!

Har i dag sprungit på stan i fem timmar för att köpa mig ett par shorts och en bikiniöverdel och var på väg att ge upp när jag gick in på den sista affären innan jag skulle bege mig hemåt. Där fann jag i alla fall ett par shorts! En vecka är det kvar till dess vi sticker till varmare trakter. I går var det förresten ett år sedan mamma åkte in på Axlagården och om tio dagar är det ett år sedan hon dog. Det är en tuff tid nu rent känslomässigt ska jag erkänna.

Käkade lunch på Vezzo i dag där pastan är helt oslagbart god!


Long time no see

Den här sommaren har rusat i väg och nu sitter jag här medan hösten gör sig påmind. Har haft en underbar sommar kan jag säga och vistelsen i...