torsdag 4 februari 2016

Utskrivning

I dag är det tänkt att E ska skrivas ut igen från psykiatrin efter sex dagar som inskriven. Vi får hoppas att hon får vara hemma nu ett tag men den tanken törs jag knappt tänka för då innebär det att hon mår bättre och då blir jag så glad och börjar direkt att hoppas för att sedan bli så ledsen när hon blir sämre igen.

Jag har i alla år varit hundra procent säker på att E skulle bli frisk! Jag har hoppats och trott men samtidigt så har jag tvivlat och jag har gråtit när hon har trillat ned i det svarta hålet igen, men jag har i slutändan alltid alltid trott på henne. Att med tiden så skulle ångesten släppa och E bli den glada tjej hon var under sin uppväxt.

När jag kämpade för att hon skulle få komma till Lenagården så tänkte jag att det säkert var lösningen - att där skulle E kunna få den hjälp hon så väl behövde och fortfarande behöver, där fanns minsann en riktigt kunnig personal som kunde hantera alla de problem min dotter hade / har. Att få med E på tåget var inte det lättaste men hon lovade att i alla fall träffa personal från behandlingshemmet och låta dem göra en utredning för att se om dem alls kunde hjälpa henne.

Lyckan var stor när hon accepterade detta! Men lika snabbt blev jag besviken och ledsen och framför allt riktigt riktigt arg på myndigheterna som svek en ung tjej, som behövde hjälp. Som svek den familj som i tio års tid kämpat för att få sin älskade dotter och syster frisk från sitt självskadebeteende. Jag kommer aldrig att kunna förlåta landstinget som nekade E hjälpen på Lenagården och som bollade henne och oss till socialtjänsten som i sin tur nekade vår flicka vård och bollade henne tillbaka till landstinget och psykiatrin. Trots vår överklagan till Förvaltningsrätten som biföll vår önskan om behandlingshem så blev det kalla handen från socialtjänsten, som överklagade till kammarrätten och där tog det stopp som ni alla vet.

I dag tre år senare är E ändå lite bättre och vi har haft hopp om ett tillfrisknande. Inte minst i och med hennes flytt till ett eget boende men nu börjar till och med jag att tappa hoppet. Det enda tror jag som kan rädda henne från sig själv är att få vård på Lenagården eller ett annat behandlingshem där hon bor och får vård dygnet runt utan att bara stoppas i piller och få terapi 45 minuter i veckan. En terapi som inte hjälper! Inte som vi hade hoppats på i alla fall!

Till socialtjänsten, socialnämnden och landstinget: Varför gav ni inte vår dotter chansen att bli frisk?! Hade hon fått fara till det behandlingshem vi önskade för henne där för tre år sedan så hade hon kanske kanske ändå varit frisk idag. TROTS sina funktionshinder som ni säger gör att hon inte kan ta emot vård eftersom hon inte enligt er kan förstå riktigt.



När någon inte vill

För några dagar sedan skrevs vår flicka ut igen och peppar peppar jag hoppas att hon kan vara hemma tills hon åker till mig om en vecka. Sed...