onsdag 6 juli 2016

Det händer grejer

Nu har jag snart bott i lägenheten med Daisy och Albert bitvis i en vecka. Trivs riktigt bra och har fått i ordning det mesta. Möjligen så är det väl att det är jobbigt med Albert som inte kan vara ensam och skäller väldigt mycket. I förra boendet gick det bra att lämna honom den sista tiden tillsammans med de andra hundarna men han kan helt klart inte vara helt ensam. Går jag ut med Daisy bara för en pinkning så blir han riktigt olycklig och skäller konstant tills jag är inomhus igen. Jag blir tokstressad av detta och lika så blir E som vanligtvis har Albert när hon inte är inlagd eller ska göra något.

Jag hoppas att detta ska gå att träna bort men börjar känna misstro och går det inte att få honom att känna trygghet då han är ensam om man tex ska på affären eller uträtta ärenden så kan han inte bo kvar hos oss. Då behövs ett nytt hem där han kan få bo i ett hus där inga grannar blir störda! Tyvärr!

E tog ju en överdos för två veckor sedan och efter ett par dagar redan så skrev psykiatrin ut henne till min förvåning. Nog hade jag tyckt att hon skulle ha fått stanna kvar tills hon mådde helt bra men inte ens det egna medicinska ansvaret tog dem bort för henne.

Hon har tagit bort dem tabletter som hon har ätit under ett par år och satt in Risperdal igen. Det är en sjukt stark medicin men hon ville ha den igen eftersom att hon mådde bra på den trots biverkningen som gjorde att hon slutade.

Nackdelen nu som jag märker är att hon mår mycket mycket sämre igen och är väldigt irriterad. Förmodligen så är det biverkningarna av att ta bort mediciner och sätta in en ny som orsakar det. I helgen så åt hon inte någon direkt mat och jag blev riktigt orolig och försökte förmå henne att åka in till sjukhuset i stället för att göra sig illa. På lördagen bestämde hon sig för att göra det och tog bussen till lasarettet där hon blev inskriven men redan dagen där på under morgonen skrevs hon ut mot sin vilja. Samma kväll åkte E in igen för att hämta behovsmedicin och då blev hon inlagd ännu en gång fast redan dagen där på var det dags igen för utskrivning då dem anser att hon har det bättre hemma.

Jag skrev till min älskade dotter att jag inte fattar att hon orkar ( det gör hon ju i och för sig inte när hon inte vill leva ) och att jag tycker att hon borde begära att få fara till Lenagården tillsammans med Albert för att för en gång skull få en riktig hjälp.

Antagligen så sådde jag där ett frö i E för att i går kväll fick jag ett sms ifrån henne där hon skrev att hon hade funderat och läst om Lenagården och att det kan ju vara ett alternativ. Gissa om jag blev förvånad då hon har varit så starkt emot att åka dig. Jag vågar inte hoppas men önskar av hela mitt hjärta att E verkligen bestämmer sig för att ge det en chans och då också tar upp detta med sin samtalskontakt inom psykiatrin.

Dessvärre så är jag tämligen övertygad om att både psykiatrin och socialtjänsten nekar henne vård på Lenagården på grund av kostnaderna. Det är ju precis vad vi har upplevt tidigare för ca tre år sedan! Vad gör vi då? Det vet jag inte....





Long time no see

Den här sommaren har rusat i väg och nu sitter jag här medan hösten gör sig påmind. Har haft en underbar sommar kan jag säga och vistelsen i...