onsdag 24 augusti 2016

En vecka

Inläggningarna för vår dotter har haglat tätt under en tid och i dag är det en vecka sedan hon lades in på den slutna avdelningen. Hon har försökt att ha permissioner och har även fått dem godkända MEN har inte kunnat sova hemma utan har på grund av sitt dåliga mående återvänt till avdelningen på sjukhuset. Vad det är som gör att hennes ångest blir värre om kvällarna och nätterna kan man ju fråga sig? Det är ju oftast då som hon åker in på sjukhuset! I dag ska hon återigen ha permission och gå på bio i kväll. Hoppas att hon får en trevlig dag!

Albert är naturligtvis fortfarande kvar hos mig och det går bra förutom att han inte gillar att vara ensam så jag blir lite bunden. Korta stunder verkar gå bra men att till exempel vara borta en timme funkar inte. Jag hoppas innerligt att detta går bort med tiden för annars vet jag inte vad vi ska ta oss till. Det är ju samma för E! I värsta fall så måste han omplaceras till någon som kanske bor i hus där inga grannar kan tänkas bli störda av hans skällande. Men jag vill helst inte behöva göra så och är otroligt fäst vid Albert. Han är lyhörd och lättlärd, jättekelig och helt underbar i sitt psyke. Verkligen en härlig hund!

E verkar ha sin journal kvar sedan tre år tillbaka så den ska jag få ta, sedan behöver vi få ut den från tre år bakåt fram tills nu också. Jag hade tyvärr slängt den äldre journalen men hade i alla fall kvar anteckningar från åren på boendet. Ingen munter läsning kan jag säga och jag är så jäkla glad att hon kom sig därifrån. Trots att hon nog skulle behöva bo med folk dygnet runt men inte på det där boendet i alla fall.

Juristen kunde inte åta sig att företräda E på möten och så vidare som någon slags god man men hänvisade till en tjej, som han visste av. Som då får ta stöd av hans kunskaper! Vi får se var allting landar!

Jag läste i går en artikel som jag fann på google om en tjej som hade en liknande bakgrund som vår dotter. Hon hade liksom oss sökt plats på ett behandlingshem via socialtjänsten och precis som för E fått avslag. Men Förvaltningsrätten dömde till hennes fördel PRECIS som för E. Socialtjänsten hade även dem exakt som här hemma överklagat till Kammarrätten MEN domen blev inte som för oss utan denna tjej fick faktiskt åka i väg till behandlingshemmet hon hade önskat. Kan Kammarrätten i södern godkänna det så borde Kammarrätten i Sundsvall också kunna ha gjort det fastän dem inte gick på vår linje.

Jag läste som jag skrev igenom papperen från gruppboendet! Där stod det att landstinget hade ansett att vår dotter inte var sjuk nog för att få plats på ett behandlingshem och i en annan skrivelse så hade socialtjänsten skrivit att dem ansåg att E fick den " vård " hon behövde på sitt boende och att det för övrigt var landstingets ansvar att se till att hon fick hjälp och inte dem.

Jag minns alltför väl att det var så det sades!

Den 19 oktober är det fem år sedan vår dotter träffade sin nuvarande samtalskontakt för första gången. Fem år!! Det är ju uppenbart att samtalen inte har varit nog bra eftersom att E fortfarande mår så dåligt och har dille på att överdosera piller. Tidigare skar hon sig mer men nu är det överdoseringarna som styr. Jag läste i går att hon inte ville leva, att hon ville slippa tankarna på att inte vilja leva och därför kände att det var bättre att få dö. Längtan efter döden var tydligen väldigt stark då och ja nu med kan man ju tänka - i alla fall i de svåraste stunderna. Jag kan inte annat än säga att jag förstår min dotter! Att leva med ångest är fruktansvärt! Därför måste hon få en riktig hjälp nu! Så många år har gått...



Long time no see

Den här sommaren har rusat i väg och nu sitter jag här medan hösten gör sig påmind. Har haft en underbar sommar kan jag säga och vistelsen i...