måndag 22 augusti 2016

Vården

Dottern är fortfarande inlagd! Det var tänkt att hon skulle ha permis till i dag men i går kväll höll det inte längre så hon fick åka in till psykiatrin igen. Det svänger fruktansvärt fort för henne för under eftermiddagen så skjutsade jag min dotter till lasarettet för att hämta medicin och vi beställde mat från restaurang. Då märktes inget speciellt mer än någon skiftning i hennes humör efter att hon hade varit upp till avdelningen för att hämta tabletten. Vilket jag kan förstå! Även om hon känner trygghet av att vara inlagd så är det ju inte den bästa miljön.

E skrev till mig för några dagar sedan under en nattpermission att hon tänkte åka tillbaka till psykiatrin eftersom att hon kände att hon inte litade på sig själv. Ett mycket klokt val svarade jag henne men jag känner frustration, sorg och oro över att psykiatrin inte ändrar på Es medicinska ansvar. Det är ju mycket där som E inte vågar lita på sig själv.

Jag låg och tänkte i går kväll efter att hon hade åkt in på avdelningen igen att det här inte längre håller. Hon måste i väg någonstans där det finns folk omkring henne dygnet runt och där hon kan få behandling för sitt självskadebeteende. Kanske blir hon aldrig riktigt frisk från sin ångest - Det kan ju faktiskt läkarna ha rätt i men hon måste få en konkret chans i alla fall. Får hon inte komma på ett behandlingshem eller inte själv vill det så måste något annat till. Det kändes så bra när E flyttade ifrån gruppboendet eftersom att vi ansåg att hon inte platsade bland dem med down syndrom, autism och så vidare. Dessutom så var vi inte överförtjusta i vare sig personalen eller deras hemska chef. Henne glömmer jag ALDRIG! E trivdes bra och det var det viktigaste men mot slutet så ville hon ju själv flytta och på ett sätt så var det ett riktigt beslut för hon har mognat och vuxit i sig själv och mår också på ett sätt bättre. Men å andra sidan inte! Det är det där med att ha folk omkring sig dygnet runt som E behöver. Så länge hon mår så här så är det nödvändigt att hon kan vända sig till personal, att hon kan få medicin när det behövs utan att behöva åka upp till sjukhuset eller gå till vårdcentralen för sin Sobril eller appdosen. Hon får hämta appdos tre gånger i veckan på vdc och även om man kan tycka att det ska fungera så gör det inte riktigt det genom att E lägger undan och sedan tar stora doser av tabletterna.

Jag väntar på ett samtal angående den person som är kunnig i juridik! Eventuellt så får han ta och företräda vår dotter på alla möten och utskrivningar. Hon har själv medgivit detta och om han bara kan och vill så får det bli så. Han har mer kunskaper och mer pondus än oss föräldrar, som personalen gärna spottar på grovt uttryckt. Nonchalans är bara förnamnet! Nu snackar jag inte om personalen på avdelningen för dem gör nog sitt bästa och är kanske bra fastän jag har träffat ett rötägg där också när jag och A var upp till E en gång. Han var verkligen otrevlig och hälsade inte ens när vi sade hej till honom och jag presenterade mig.

Jag är trött på det här! Trött på ovissheten, oron och allt runt omkring! Nu vill jag ha ett avslut eller kanske man kan säga en början till något bättre för min älskade dotter. Om jag är slut hur slut är då inte hon tänker jag mig! Ångest är vidrigt att ha och när den är så stark att man inte orkar med längre, ja då är det dags för förändringar i livet.




Long time no see

Den här sommaren har rusat i väg och nu sitter jag här medan hösten gör sig påmind. Har haft en underbar sommar kan jag säga och vistelsen i...