onsdag 9 november 2016

Maktlösheten

Om en vecka bilar vi då ned till Lenagården för att dem ska få göra en bedömning på E. Vi hyser inga större förhoppningar om att landstinget ska betala för en vistelse på behandlingshemmet. Senast i går sade kuratorn på psykiatrin att dem anser att E aldrig kan bli frisk från sitt självskadebeteende och sin ångest och dem ser det som bäst att hon får bo på ett gruppboende igen eller i något som kallas trapphusmodellen. Det är deras sätt att lösa Es problematik! Precis som för tre år sedan när vi ansökte om en plats på LG för E! Då svarade dem att hon hade det bäst på gruppboendet och fick den hjälp hon behövde där. Fem år på gruppboendet var inte det bästa.....det har vi skriftligt på! Så många inläggningar, så många överdoser, så många skärningar att det inte går att räkna dem.

E själv har varit bestämd med att hon INTE vill bo på ett gruppboende eller liknande igen. Att hon känner att hon inte hör hemma på sådana boenden och att hon inte heller får den hjälp hon så väl behöver på ett gruppboende. Personalen har ju inte den rätta kompetensen som behövs för att vårda någon med ett självskadebeteende om än dem som på det förra gruppboendet fick gå kurser och fick stöttning av Es samtalskontakt.

Jag vet inte vad vi mer kan göra nu och känner en stor maktlöshet. Socialtjänsten nekade vård för tre år sedan och var väldigt klara med att det var landstingets ansvar att hjälpa henne. Landstinget vill inte hjälpa henne...

E har i alla fall mått rätt bra den sista tiden och har bara legat inne en natt. Det är underbart för både oss och henne. Vår älskade älskade dotter!!


Long time no see

Den här sommaren har rusat i väg och nu sitter jag här medan hösten gör sig påmind. Har haft en underbar sommar kan jag säga och vistelsen i...